MissWictoria

Famn i famn upptäckte vi vad kärlek betyder. Att en person med kyssar, värme och vackra meningar som redskap kunde bidra till att man aldrig ville sluta sina ögon. Inte av rädslan för att han inte skulle finnas där när man vaknade, utan för att verkligheten var vackrare än alla de vackraste drömmar.

 

Han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godmorgon och han var den som sa ”jag älskar dig” i stället för godnatt. Tillsammans skrev vi kärlekshistoria. Ord bands ihop av värme och varje mening avslutades med kyssar. Han var mycket mer än mina vikta kanter i min dagbok.

 

Jag hade lovat mig själv att aldrig ge mitt allt till någon, för då skulle jag inte ha någonting kvar om han försvann. Men tiden och hans kärlek lyfte varsamt upp mig i hans famn. Inte ens en tå lät jag snudda i marken.

Hade han släppt taget hade jag fallit hårt. Det gjorde han, han släppte taget, men han lät mig inte falla. Han la mig varsamt ned med orden: ”jag älskar dig fortfarande, bara inte på samma sätt som förut”. Och där låg jag och såg honom gå utan att någonsin vända sig om igen.

 

Det vackra sa farväl och jag försvann. Jag minns hur jag önskade att mina tårar skulle få honom att simma tillbaka och att min längtan skulle kunna gå att dela med honom.

 

Månader gick åt att förstå hur snabbt man kunde bli någons förgångna och leta de bitar han lämnade kvar av mig. Genom igenregnade ögon och en kropp som inte kändes som min egen blev det de tyngsta stegen jag tagit.

 

Jag hittade bitarna till slut med vänner och nya möten i min andra hand, men det betydde inte att jag var hel, inte alls. Bara för att man andas betyder inte det att man lever.

 

Min bästa vän blev min penna och min rosa anteckningsbok. Ibland fylldes jag av för mycket tankar och då flydde jag dit. Till min fina bok, under mitt täcke och skrev.

 

Det var lätt att skriva om det man saknade och det var svårt att sluta. Jag fick aldrig några svar, men jag hade ändå inte velat höra. Min anteckningsbok var ju lika tyst som honom. ”Jag älskade att älska honom, men jag hatade att jag älskade honom”.

 

Det var mitt i den meningen som tog mig en evighet att skriva som jag insåg min rädsla. Jag var rädd för att sluta älska honom. Nästan mer rädd än tiden då jag skulle börja våga älska honom.

 

Att börja älska handlar om att se en framtid med honom. Att sluta älska handlar om att vilja se en framtid utan honom. Mina tankar tog en vändning och istället för att blicka bakåt lutade jag mina ögon på framtiden. Jag tänkte tillbaka på våra sämre stunder, även fast jag inte tyckte att de fanns på riktigt.

 

Jag tänkte på någon jag tyckte var bättre, även fast jag egentligen inte tyckte det fanns någon. Jag var tvungen att gömma allt som bidrog till att jag saknade honom. Till slut blev han en person jag för en tid föraktade. Men jag visste att enda anledningen till att jag hatade honom nu, var för att jag älskade honom då.

 

Efter en tid slutade mina tårar rinna. För varför ska man gråta över sin så kallade kärlek, när din sanna kärlek vill ha dig för evigt?

 

För en tid var jag mer rädd för kärleken än någonsin. Men vet ni, jag läste någonstans att om någon gör ens hjärta trasigt, blir det dubbelt så stort när det blir helt igen. Att man sedan ska ha dubbelt så mycket kärlek att ge. Och vet ni, det är sant.

Jag förstår att du har mig som förebild. Jag förstår att du ser upp till mig. (Som du sagt så många gånger) Jämför bara! Se på ditt liv & mitt. Jag gjorde många misstag när jag var ung, men redan nu är jag klok nog att ta tag i de & göra något med mitt liv. Jag har tagit mitt förnuft till fånga & jag har förstått att man inte kan vara kvar i en småstad som Ludvika om man vill komma någonstans i livet. Se på ditt liv? Eller.. Vad är det för liv egentligen? Jag ska inte hänga ut sakerna du gör, för de vet du mycket väl om själv. Du kan bara inte se på ditt liv utifrån & betrakta dig själv med andra ögon. Synd är det, mycket synd.
Du säger att jag är den finaste, vackraste, klokaste, bästa, smartaste, mest underbara flicka du någonsin har mött. Du älskar mig så innerligt att du inte vet vart du ska ta vägen? Du klarar inte ens av tanken att förlora mig? Hur mycket är sant? Hur mycket menar du egentligen? Nåväl, en del kanske det är sant, men grejen är ju att du aldrig kommer komma upp till min nivå. Hur mycket du än försöker, så kommer du alltid vara mig underlägsen. Tyvärr.
Du har varit ett riktigt jävla svin, du har sårat mig, gått bakom ryggen. Du har gjort saker du trott ha varit rätt, men som i själva verket har varit helt åt helvete. Du har aldrig insett dina misstag. Aldrig heller lärt dig av de, att inte göra om de. Antagligen är du då så dum så att du inte förstår att själva misstagen verkligen är misstag. Att du är så liten i huvudet har jag så svårt att förstå. Nog för att du kröp ur bubblan jävligt sent, men nog fan kan man göra något åt det då?
Du fyller 20 år idag. Jag tänker inte ens säga grattis, för det är du inte ens värd. Du äcklar mig, jag blir spyfärdig av bara tanken på dig. Du har satt din sista potatis.
Du får leva på hoppet om att det en dag kommer bli du & jag. Tyvärr kommer det nog aldrig ske. Bilden jag har av dig förklarade jag noggrant & jag hoppas att iallafall en liten del gick in i din skalle.

Du säger att du måste göra det här.. Vem fan säger att du måste göra (pip) & (pip)? Helt idiotiskt dumma grejer. Och kom fan inte & jämför dig själv med mig! Jag var 13-14 år på min "storhetstid", du är nu 20 år. Vissa grejer har jag aldrig ens gjort & du gör ändå. Finns ingen anledning. Absolut inte. Finns inga måsten i livet. Bara att välja den väg som är bäst för en själv. Du har inte valt nån väg, du har istället valt en brant jävla nedförsbacke. Som jag även har förklarat: Jag bryter med dig nu för att jag vägrar ta åt mig av dina problem & bli medsläpad ner för din jävla backe. Jag har försökt att stötta dig, hjälpa dig, förklara för dig. Jag har låtit dig göra dina egna misstag (som du själv har bett om att få göra) & jag vet inte hur många gånger jag sagt; "Vad var det jag sa?". Ibland kanske du borde lyssna på mer erfarna, även äldre människor, men även utomstående människor. Jag har försökt så länge att finna det fina i dig, men du vill inte ens försöka. Du vill stampa på samma jävla ställe, om inte traska ner ännu längre i skiten. Dit vill inte jag. Jag klättrar uppåt! Det går sakta, men jävligt säkert framåt. Jag har framtidsplaner i livet. Jag vet vad jag vill. Du står & trampar oviss i ett totalt jävla kaos. Det är synd om dig grabben. Du är förnuftig nånstans där inne. Synd nog kan du inte bryta dig loss från de/dem som håller dig fången.
Du är fångad i någon slags låtsas-person, du går in i en annan roll så fort du inte står ut med dig själv & du märker inte ens det själv. Hur många skulle vilja dela den nyktra vardagen med dig? Hur många ställer upp för dig när det hänt något? Hur många tycker du är lika härlig när du inte är bäst på fest, fixar allt & är alla till lags? Att gå in i alkoholens drömvärld är enda utvägen för dig?
Förut kunde jag lista två namn på din "äkta vänner-lista". Nu kan jag bara skriva ett: Micke.
Tröttnar inte han på att du umgås med dig när du dricker hela tiden? Tröttnar inte han på att du ska umgås med "fel" folk? Små folk? Tröttnar inte han på att du går in i en roll & låtsas vara någon annan? Tröttnar inte han på att du väljer alkoholen före eran vänskap? Fan vad jag hoppas att du är rädd om honom! Hur mycket mer har du tänkt att förlora på grund av ditt agerande?
Skyll inte ifrån dig nu, för det vet jag att du kommer försöka göra. Men försöka går ju. Jag betraktar dig utifrån, som vem som helst skulle göra. Folk tycker synd om dig. Det är synd om dig. Att du inte kan förstå det själv?

Den dagen du vågar stå upp för dig själv & sanningen slår dig rakt i ansiktet, den dagen, då finns jag inte längre där för dig.

Jag förstår inte. Det går inte in i mitt huvud. Jag är fan fortfarande i chocktillstånd. Jag blir så illamående av bara tanken.
Att någon, eller till & med två kunde göra något sånt här mot mig, det är helt obeskrivligt! Det går inte upp för mig hur fan folk tänker? Att folk inte har mer självrespekt & mer respekt för sina nära & kära? Det känns nu som att allt jag fått höra från er, bara är bullshit. Rakt igenom. Att det finns så falska jävla människor?
Men jag kunde ju ha sett det komma. Varför trodde jag att jag skulle vara ett undantag den här gången? Är jag så blåögd? Nej, inte alls.
Det skulle inte ha hänt, om det hade ens funnits lite vett kvar i dessa två människor jag trodde jag kände, jag trodde jag kunde lita på. Men icke. Så jävla fel hade jag. Att man kan sjunka så lågt, till en nivå jag aldrig ens hade hört talas om tidigare, det chockar mig. Rejält. Jag vet inte om jag är besviken, ledsen eller sårad. Antar alla tre. Men nu vet jag vart ni står. Jag tänker inte ta mer skit.
Det finns en del "oskrivna regler" & framförallt de omvända reglerna ni idioter aldrig tänker på. Tänk tvärtom! Om jag hade gjort si & så.. Då hade det tamejfan varit en jävla skillnad, inte sant? Varför är det så jävla rätt när ni gör idiotiska grejer, men inte jag? Är det för att jag inte är lika dum som er längre, som inte kan/vill leka fjortis längre. Jag är 20 år, jag varken vill eller kan bete mig som 13, 14. Synd nog så finns det folk som gör det i min ålder. Jag tycker så synd om er den dagen ni kommer till insikt. "Vad fan höll jag på med?" Ja, det är jävligt lätt att vara efterklok.

Den här gången borde ni verkligen tänkt till innan ni handlade. Men det är för sent nu. Inte ens minsta lilla ansträngning till att motbevisa det jag fick reda på, det bevisade ännu tydligare hur rätt jag hade. Så jävla fegt av er båda att inte kunna ens yttra ett endaste ord rakt i ansiktet på mig. Ni äcklar mig. Fyfan.

Det här var bara drygt. Jag ville inte. Har sagt det så länge. Jag ville inte! Men det skiter du blanka fan i! Annars hade jag väl tillåtit dig på en gång? Nu tränger du dig istället på där du vet att jag inte kan komma undan. Fan säger jag bara. Fan.
Jag skiter i ditt välmående nu, nu är det jag som ska må bra! Och jag gör det! Lita på det jag säger istället! Du är inte en del av mitt liv längre, nu är det bara jag, på mina egna fötter, vandrandes på min egen väg. Jag behöver ingen som håller mig i handen. Om du behöver någon, så är det då inte jag. Jag behöver ingen som ska bromsa mig på livets väg. Jag klarar mig bra på egen hand!

Jag är glad nu. Jag är lycklig över det lilla jag har. Jag glädjs så inni helvete. Jag ska flytta från den här hålan! Jag tar ett steg som många andra aldrig kommer ta. Många som säkert vill, men aldrig kommer göra. Jag ska börja skolan om tre veckor. Alltså, holy shit! Jag är så glaaaaaaaaaaaaad!!! :D

En till bild från i lördags:

Kommer så väl ihåg första gångerna vi umgicks med varandra. När vi satt vid datorerna på bibblan, när där var stället med stort S. Vi skaffade nya användare på LunarStorm & hade samma lösenord! När vi var kära i samma kille. När vi busringde, när vi tjuvrökte, när vi festat tillsammans! Ja, alla jävla tänkbara hyss vi har haft för oss! Allt finns med mig & kommer alltid finnas med mig. Alltid. Även alla de bra minnena också. Då vi funnits för varandra, stöttat varandra jämt. Det spelar ingen roll om vi inte har pratat på flera månader. När vi väl träffas eller pratar igen, så är det som om det vore igår. Ingenting kan få oss att skilja på varandra. Vi behöver varandra genom livet. Vi är själsfränder på ett sånt udda vis, så det gör oss unika! Du är vännen. En riktigt bra sådan! Du förstår, så som många andra inte gör. Du lyssnar, du är alltid idel öra. Det finns inget pris att sätta på dig, du är bara helt ovärdelig! Unreplaceable!

Nu fyller du hela 20 år! Ingen liten tonåring längre! Över en dag så händer det mycket, men å andra sidan händer det saker med dig hela tiden! Dagen idag kommer jag tillbringa med dig, eftersom jag inte har flyttat härifrån än. Men snart skiljs vi åt! Det kommer hugga i hjärtat att flytta ifrån dig, men jag lämnar dig inte. Aldrig någonsin.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att din dag kommer vara helt superdupermegabra! Och jag önskar dig all jävla lycka i världen Simone, för det behöver du verkligen! Jag älskar dig ♥

Okej, jag har hajat poängen. Ni gillar inte när jag bara skriver vad jag gör om dagarna & det förstår jag faktiskt. Men det jag lämnar ut här i bloggen springer från mun till mun jävligt lätt, därav avslöjar jag inte ens hälften här.
När jag väl gör det, så pratar jag i gåtor så ingen förstår iallafall. Finns ingen mening för er att förstå, bara att jag faktiskt kan vara lite känslosam ibland. Hoppas ni förstår mig!

Meen.. Jag måste bara få ur mig lite.
Det svider, men jag är ändå så jävla lättad på samma vis. Jag är så kluven, blandade känslor, så jag vet inte vad. De senaste två veckorna har varit bland det bästa som har hänt mig! Speciellt den här helgen. Finns ingenting att tillägga mer än: WOW! Jag trodde inte det här om mig själv. Verkligen inte! Jag är så stolt! Så glad! Så lycklig! Äntligen börjar det hända något med mitt liv!
Det är tre veckor kvar till flytten nu lite drygt, började packa lite smått igår, så snart kommer hela min lägenhet vara ett slott av kartonger, haha. Frågan är ju bara vad jag vågar packa redan nu & vad är det jag kommer behöva? Tricky question det där. Sparar en uppsättning sängkläder, resten packar jag ner. Gardinerna kan jag också packa, samt dukar & sånt. Ge mig mer hjälp! Kläder & köksgrejer kan jag inte heller packa riktigt än. Vilken ordning tar man det & vad kan jag börja packa redan nu??

SNART:

SUNDSVALL



Bild lånad av: http://ffagency.com

Åh, jag saknar Sandra. Saknar Kevin & Tuvalie också såklart! Men mest Sandra! Tänk att vi snart börjar skolan? Kan sitta ute på balkongen med infravärme, en varsin filt, med en kopp te & läxböckerna? När vi kan sitta nere i våran källare, måla lite & prata om sånt som bara vi tjejer kan! Jag längtar så att jag snart får ont i magen! Men snart är vi där! Snart, snart, snart. Börjar skolan om tre veckor. Nej, nu jävlar går det sjukt fort. Fyfan!

Nu ska jag förklara något som ni alla säkert har undrat över;
Varför flyttar jag till Sundsvall?
Det ska jag nu förklara för er. Kan börja med att säga att jag inte flyttar från någonting, tvärtom, jag flyttar till någonting. Jag går vidare i mitt liv, ser något nytt, lär länna nya människor, stoppar ner ännu mer erfarenhet i livets ryggsäck.
Det är inte så att jag flyr från Emil, från ryktena eller från idioterna här i stan, det har ingen betydelse alls. Jag flyttar till en utbildning, till ett bättre liv. Jag flyttar till Sundsvall i slutet av augusti & börjar skolan där då. Förhoppningsvis har jag jobb redan i september. Man lär chansa för att vinna något. Inte sant? Funkar det inte, flyttar jag väl hem igen.. Eller någon annan stans?
Men jag tänker verkligen inte vara den där gamla tanten i grått hår som sitter om 50 år & ångrar sig över något hon aldrig gjorde. Hellre att jag ångrar något jag verkligen gjorde!

Jag tar chansen nu. De som vill stötta mig & önska mig lycka till i livet får jättegärna göra det! Men jag orkar inte höra de negativa tankarna som att du kommer inte få nåt jobb, du känner ju inte en jävel där uppe? Tänk om du & Sandra blir osams, vem har du då? Tror du att livet är så jävla enkelt? Och ja, det tror jag, för det är just det det har varit just nu! Allt går som på räls just nu & det är tamejfan min tur att det gör det nu!

Varför kan inte folk försöka vara lite glada för min skull? Nu när jag äntligen försöker göra något med mitt liv?
Jag blev av med jobbet på Mekonomen för att jag inte hade möjlighet att jobba deltid där eftersom jag fortfarande gick i skolan. Jag gick i skolan på Carpe (vilken hit!). 1050kr i studiebidrag att leva på i månaden när jag sitter i en egen lägenhet med räkningar upp över öronen som jag inte kan betala efter sommarens slut. Därför sa jag upp allting & kastade mig ut, handlöst. Men Sundsvall fångade mig. Jag fick skolgång, boende, antagligen jobb nu också. Varför kan inte folk vara glada för den chansen jag tar nu? Varför måste folk i den här jävla stan vara så förbannat jävla negativa? Just därför jag flyttar också! För att få slippa allt skit här. Mina ungar ska fan aldrig få växa upp i den här hålan, som jag fick lov att göra. Stackars barn. Slippa alla falska människor. Usch. Fyfan.

Jag är glad nu. Jag är glad att jag tar mig någonstans istället för att sitta kvar här & leva på soc eller ams tills jag får ett jävla jobb. Jobb som inte ens finns i den här hålan. Och alla idioter som börjat knarka. Var & varannan vän till mig håller på nu. Det är skrämmande. Jag säger inte att det inte finns i Sundsvall alls, för det är jag mycket väl medveten om att det gör. Men där finns inte mina närmaste vänner, som sviker mig nå så enormt.

Jag ser inte min framtid i Ludvika. Jag ser min framtid i en större stad & jag börjar nu med Sundsvall. Om jag sedan flyttar därifrån, det är en annan femma, men nu tar jag ett steg framåt iallafall. Och iallafall JAG är glad för det. Även om ingen annan tänker dela den glädjen.

Med det säger jag god natt.

Jag har kontaterat ett par saker:

• Jag är inte alls avundsjuk på de som åker till Peace & Love.
• Jag är riktigt glad för Simones skull!
• Jag har tagit årets första dopp idag!
• Jag har inga motgångar i livet nu, & det är en riktigt skum känsla.
• Jag flyttar från Ludvika för alltid om mindre än två månader.
• Jag har sovit dåligt de senaste nätterna.
• Skolan börjar om 7 veckor.
• Jag retar mig på människor omedvetet.
• Vecko-Revyns korsord är inte alls svåra!

Jag mår faktiskt riktigt jävla bra, trots att det är ett par pusselbitar som fattas. Men det får jag väl leva med.

Klockan är snart halv fyra & jag kan inte sova.
Det är varmt, jag har en hund i fotändan som njuter av livet. Drar en lättnads suck då & då, men det gör inte jag.
Tankarna i huvudet snurrar så jag håller på att bli galen snart. Jag kan inte sluta tänka på allt med skolan, med flytten, med bidrag, med jobb, ja, allt.
Har hängt på Skolverket & CSN's hemsida den senaste timmen för att se till att allt verkligen blir rätt nu. Att allt har gått så bra hittills gör att det känns som om någonting måste gå fel sen? Eller kanske inte? Det här kanske är den helomvändningen jag har väntat på?
Jag blev så häpen när jag kom hit. Alla var så vänliga, så hjälpsamma, alla satte mig & mina behov i fokus. Hjälpte mig med allt. Svarade på alla frågor. Som om någon gick framför mig & rullade ut den röda mattan åt mig. Så kändes det verkligen när jag kom hit till Sundsvall. Men det kanske är min tur att må bra nu? Ta hand om mig själv? Det kanske är såhär glatt & enkelt livet ska vara egentligen? Det är bara människor runt omkring mig som har satt käppar i hjulen för mig? Som gjort att jag missat detta? Okej, jag skyller inte allting på andra, mycket har jag mig själv att skylla. Att jag inte tog mig i kragen tidigare, att jag inte hade mer ork & självdisciplin än så? Men nu är jag på väg. Allt går jävligt fort nu. Den här sommaren kommer rinna iväg fort som attan. Om mindre än 2 månader börjar jag skolan igen. I en helt ny stad, med helt nya lärare, med helt nya klasskamrater.
Jag har så mycket planer & så mycket idéer om framtiden så det är inte klokt (Känner att jag börjar glida in på pappas spår här) Men så envis & viljestark som jag kan vara, så ska det här fan gå vägen!
Jag måste bara tillägga; även om det finns en viss nervositet inom mig, så står jag nu stadigt på jorden nu. På mina egna två ben. På min egen väg.
OCH JAG ÄLSKAR MITT LIV!

Puss på det!

Du borde förstå någongång, men det kommer komma försent. Det vet både du & jag. Jag är på väg bort, långt bort från dig & det är inte många tankar jag har skänkt till dig den här veckan, men det kommer ibland. Du var en del av mitt liv, kommer självklart alltid vara, men att du & jag är på så olika nivåer får oss att inte förstå varandra. Du behöver gå vidare, finna dig själv, därför tillägnar jag detta till dig:

Du var ensam på en färd någonstans
Du söker efter vad?
Leta länge utan finna svar
På jordens alla hav
Nu du reser mot en lyckans stad
I över, gud vet vad
Du har funnit allt som stals min vän, men är det ditt rätta jag?

Kvällar & nätter är lika svårt för mig, men jag är så glad i livet nu, låt det vara så. Jag önskar dig all lycka med ditt, även om du tvivlar ibland.

Wictoria

Måndag. Förbannade måndag. Usch. Imorgon är det tisdag & det är fan inge bättre. Ska till skolan imorgon. Lämna in lite uppgifter & prata EN MASSA! Nu ska det hända saker! Jag är inte pepp på livet, inte någonstans egentligen, men jag måste fan komma någonstans i livet? Jag har tagit studenten, men är ändå inte klar med skolan - hur hemskt är inte det? Jag ska bli klar. Jag ska läsa vidare. Jag ska bli något! NÅGON! Jag önskar jag kunde förvandla mig till en ångvält & bara plöja över allt & alla som kommer i min väg. Fan.
Jag är skittrött & vill bara sova, men jag måste skriva rent uppgiften! Eller äh, Örjan får det handskrivna. Vad gör det?

Nu ska jag bädda ner mig i sängen & se en snyftfilm. Behöver lätta hjärtat lite.

I söndags innan Emil skulle åka ifrån mig så skrev han nånting på min griffeltavla. Tänkte nu visa er hur go min björn är :)

Blir man inte helt till sig? Han lägger ner kritan, sen går han mot mig med världens leende. Underbar ♥

Jag trodde helt ärligt att jag inte kunde fälla mer tårar, att jag var för arg för det. Men tydligen var jag mer ledsen & sårad än vad jag trodde. Ett gemensamt beslut om att gå vidare, för att det här helt enkelt inte funkar. Efter 1,5 år så ligger vi fortfarande inte på samma nivå. Mer än så är det inte. Tro ingenting, snacka ingenting, för ni vet inte hur det ligger till. Ingenting är som ni tror det är & kommer aldrig att vara. Det här är någonting mellan mig & Emil. Och det kommer förbli så.

Dagen till ära ..
Emil Hägg, mitt livs kärlek. Med dig mår jag bra, i din närhet är jag glad. Att se dig le är det finaste som finns. När du uttalar mitt namn smälter jag inombords. När du ser på mig med dina vackra ögon så förstår jag varför jag blev kär i dig! Att få somna bredvid dig & vakna upp bredvid dig, ser jag som en gåva. Att jag är så lyckligt lottad att få ha dig, vara dig nära! Det är dig jag vill gå hand i hand med genom livet - genom eld & vatten. I för & motgångar. Jämt.

Jag kommer alltid älska dig - tills mitt hjärta slutar slå ♥

En månad med Emil idag , för tredje gången . Haha . Men hoppas att detta ska vara sista gången vi firar en månad :) För nu ska det hålla !

 

Du är min solstråle , du lyser alltid upp mina dagar .
Du väcker fjärilarna i min mage till liv , varje gång jag ser dig .
Du förstår mig & tar min hand , då jag behöver det som mest .
Dina kramar & dina kyssar slukar hela mig .
Jag älskar dig Emil , av hela mitt hjärta ! v

Nyss när jag var ute & körde turen så kom jag på mig själv att tänka på hur gammal jag är ! Jag har fyllt 18 , jag har körkort . Jag kan framföra en bil lagligt på våra svenska vägar ! Jag kommer så väl ihåg då min 6 år äldre syster tagit körkort & kom & hämtade mig utanför Lorensbergaskolan . Då tyckte jag hon var gammal ! Jag har egen lägenhet , tar hand om min ekonomi själv . Eget boende ! Helt oberoende av andra ! Tänk dig !
Och gymnasiet . Jag kommer även ihåg när min syster satt hemma på Knutsbo & pluggade Matte A , det såg så svårt ut , ändå försökte jag hjälpa henne . Nu är jag själv inne på Matte B .
Varför är det så , att man ser allt som andra gör , inte en själv ? Att helt plötsligt slår det till, & NU är jag GAMMAL ! Shit , jag fyller även 20 det här året . Tiden går så fort nu ! Snart rinner väl mitt liv ut i sanden :/

Ta vara på ALL tid ni har !

Usch , att en film kan ta så hårt . Grät flera gånger under filmen . Sjukt gripade . Vissa saker bara träffade rakt i hjärtat , gjorde mig till och med illamående . Att jag kan vara så himla emot knark ? Och våld ? Bra tycker somliga , vissa tycker det är dumt "innan jag ens har provat" . Varför ska jag pröva ens ? Ser ingen anledning alls ! Tycker det är sjukt . Dessutom att så många av mina nära & närmaste har provat & håller på med knark . Det är skrämmande . Jag blir fan rädd . Det är så sjukligt vanligt i vårat samhälle idag så det snart kommer bli en vardags-sak . Usch & fy !
Nej , nu måste jag släppa det här . Kommer verkligen drömma mardrömmar i natt .
Ska hålla Emils hand hårt , hårt . <3

Det bubblar i skallen på mig . Ibland blir jag så frustrerad , att bara känna känslan gör mig faktiskt arg på mig själv . Det ska inte behöva vara såhär . Jag ska inte känna såhär . Absolut inte . Ska det vara så jävla svårt ? Men det är väl inte så konstigt ? Jag lever inte i förnekelse , det kan jag inte säga , jag hoppar bara över vissa saker .
Jag är rädd . Fruktansvärt rädd . Jag vill inte , men jag måste ..

Hejdå .