Dag 1 – Om mig
Om mig, mitt liv - Ja, Wictoria Erika Bång heter jag, föddes klockan 06.21 på BB i Falun tisdagen den 23:e oktober 1990 & är uppväxt i Ludvika i södra Dalarna. Fram tills -98 bodde jag i huset på Råtallsvägen som min mor & far byggde på 80-talet. Efter det flyttade vi till en villa på Kumminstigen på Knutsbo. Mina föräldrar skiljde sig ett par år senare & de flyttade isär.
Jag då? Fram till lekis gick jag på Östansbo skola, sedan Knutsbo skola åk 1-3, Gärdeskolan åk 4-5, Lorensberga skola åk 6-7, Kyrkskolan åk 8-9 & 9:an igen, då jag valde att gå om (kommer till det sedan). Sökte in på fordonsutbildningen på Högbergsskolan & gick där i 1,5 år. Fick lov att sluta för att jag hade så förbaskat ont i ryggen & knäna, vilket gjorde att jag inte kunde stå & meka med bilar 8 timmar / dag. Fick då gå in på IV-linjen på Stegelbackensskola & plugga individuellt. Fick klart några betyg där, men det visade sig att jag inte hade behörighet att gå kvar där, då jag skulle fylla 20 år till hösten & att jag fick lov att söka in på Komvux om jag ville fortsätta plugga. Som ni redan har förstått, så är mitt slutbetyg långt ifrån klart här, så ja hade egentligen inget val där.
I början av 2005 så bråkade jag med mina föräldrar såpass mycket att myndigheterna fick lov att ingripa. Det låter mer dramatiskt än vad det var, (eller kanske inte?). Myndigheterna placerade mig på ett akut-hem, efter en vecka höll jag på att gå i graven. Jag rymde från mötet jag hade & blev därmet direkt efterlyst. Jag & gömde mig hos en kompis mormor i en vecka, tills vi hade skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna bila ut ur landet. Färgade även mitt platinablonda hår mörkbrunt för att ingen skulle känna igen mig. Jag visste då att svenska myndigheter inte hade några befogenheter utanför Sveriges gränser. Min kompis hade en pappa som bodde i Grekland, så dit for vi. Tre hela dagar med båtturer, tullar, bilåkning & autobahn så var vi äntligen i Grekland. På något sätt kunde jag pusta ut. Jag levde loppan i lite mer än tre månader. Satt på uteserveringar & fikade, när kvällen närmade sig gick man över till alkoholhaltiga drycker. Långt in på småtimmarna stängde haken & personalen satte igång efterfester med kareoke. Förutom otaliga resor in till Athen & shopping där, så såg dagarna i princip ut så. Något jag aldrig kommer glömma är dock påsken som jag firade där. Grillade ett helt lamm över öppen eld med släkten. Gick till kyrkan & ALLA tände ljus som alla tågade med sig hem. Det var så himla vackert så jag blev helt tårögd!
Jag växte så jävla mycket som person över den här resan. Jag fick lära mig att ta hand om mig själv, lära mig tvätta, diska, städa, hålla i pengar & sånt redan som 14-åring. Polisen ringde otaliga gånger & försökte luska ut vart jag befann mig någonstans, men de lyckades aldrig. Interpol letade också, men inte heller de lyckades lokalisera mig då jag bodde på svartbyggd mark. Huset hade inte ens en adress. (Kan faktiskt säga nu att jag bodde i en förort till Athen som hette Loutsa) Men i maj 2005 beslutade vi oss iallafall att åka hem. Började sakna hemlandet nå fruktansvärt. Enda kravet från hemlandets sida var ju att alla anmälningar skulle tas bort från oss & så blev det. Jag fick det bekräftat & vi vågade till slut åka hem.
Iom den här resan så missade jag en hel termin av åk 9 i skolan, så jag gick ut med ynka 40 poäng. (När jag kom hem gjorde jag 10 nationella prov på 6 dagar, skrev MVG på alla & det resulterade i att jag fick G i hela kurserna) Jag kom in på fordonslinjen, men valde iallafall att gå om nian för att få upp betygen, för min egen framtidsskull. Tänk så smart jag var redan då?
I februari 2008 fick jag jobb på Mekonomen, först & främst bara lördagar, sedan när någon var sjuk eller så. Efter ett år ungefär fick jag även schemalagda måndagar. Pengarna började rulla in & jag kunde äntligen skaffa mig ett eget boende på riktigt. (Hade tidigare bott i en lägenhet mitt på stan tillsammans med min dåvarande pojkvän, men iom att han gjorde slut, hade jag inte råd att bo kvar)
När Mekonomen bytte lönesystem i våras, så hade jag & en tjej till timanställning hos företaget. Och för att hon hade tidigare varit heltidare, hade hon förtur i kön om en halvtidsanställning & det resulterade i att jag blev av med jobbet. Efter studenten, eftersom det var slut mellan mig & min pojkvän & jag hade tre lediga veckor valde jag att sätta mig på tåget & åka & hälsa på Sandra i Sundsvall. Stannade hos henne & Kevin i två veckor. Och här kan jag säga att jag gjorde livomfattande beslut för min vardag.
Jag tog kontakt med något som heter Ungdomsrådgivningen & ställde 1000 frågor. Boende, skola, bidrag, förtur i köer. Allt. Fick hjälp av en kille som hette Jörgen & bara första mötet tog långt över en timme. Jag skrev samma dag en ansökan om att plugga på Komvux i Sundsvall till hösten. Satte upp mig i bostadsköer redan då.
Jag fick lov att åka hem en snabbis, men förstod inte vad jag hade i Ludvika att göra, så jag åkte upp till Sundsvall ännu en gång. Då fick vi erbjudande om en tvåplans sjua, vi var iväg & tittade på den & hade bara ett par timmar att bestämma oss. Jag ringde & rådfrågade med mamma & pappa & fick klartecken. Dagen efter så skrev vi kontrakt. Nu återstod bara tre långa månader innan inflytt. Jag jobbade på Mekonomen i Ludvika hela sommaren & åkte direkt upp till Sundsvall efter att jag slutat jobba. Fixade med det sista & åkte sedan hem & hämtade första flyttlasset. Jag flyttade 37 mil norrut! Hör ni - NORRUT?! Det trodde jag aldrig, för hela mitt liv, att jag skulle göra. Men så blev det & jag är så fruktansvärt nöjd med mitt beslut!
Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Ingenting som tynger mig längre! Skolan rullar på i väldig fart. Här läser man kurser på en termin istället för två, så det var hårdplugg från min sida. Jag lär känna fler & fler människor för var dag som går. Här finns mer möjligheter, mer människor, mer utvägar än vad det gjorde i en småstad som knappt finns på kartan. Jag ville ta mig någonstans i livet, det var det som gjorde att jag flyttade. Ingenting annat. Jag flyttade inte från någonting - jag flyttade till någonting.
Så sent som förra veckan så fick jag jobb på Telia. Så nu i fyra veckor går jag heldagars utbildning. Livet rullar på i 300, men jag mår så jävla bra!!!
Jag som person kan nästan bara beskrivas med ett enda ord: ENVIS. Både i positiv & negativ form, men jag har min mamma framför allt att tacka för denna egenskap, annars hade jag aldrig varit där jag är idag.
Nu på senare tiden, iom flytten har bördorna på mina axlar lättat & jag kan äntligen skratta helhjärtat. Jag fnissar & bryter ut i asgarv åt minsta lilla! Jag mår så bra. Jag kan inte sluta poängtera det, för ni ska veta att jag värdesätter mitt liv så högt nu, så det går inte att beskriva. Alla dagar är inte toppen, men i det stora hela så älskar jag mitt liv just nu!
Jag pysslar mycket med film, datorer (bloggar, såklart?!) & heminredning. Shabby Chic ligger varmt om hjärtat. Skorsamlingen är inte att tala om heller. Höga klackar, kilklackar, remmar, band, nitar. Whatever. Jag är en mångsysslare & har oftast många bollar i luften. Jag lever efter att jag klarar allting själv, därav har jag lärt mig allt jag kan, på egen hand. Här är det ingen som gör någonting åt mig! Aldrig. De som känner mig bättre, de vet.
Det går aldrig att skjuta undan problemen, eller över till någon annan, så jag har många gånger fått bita i det sura äpplet & ta tag i saker. Men det har ju oftast bara kommit bra saker utav det! :)
Jag saknar självklart familjen & de nära vännerna i Dalarna, men jag vet att familjen & de riktiga vännerna alltid kommer finnas kvar oavsett om jag flyttat nästan 40 mil norrut. Att de vill stanna kvar har jag full förståelse för, men jag, som person, kan inte vara kvar i en sådan stad. Tyvärr. Jag vill röra på mig, jag vill upptäcka saker, se saker, uppleva annat än det samma gamla vanliga, dag ut & dag in. Jag kämpar tills svetten rinner, om jag så plågar mig själv & vill lägga mig ner & dö, så ger jag aldrig upp. ALDRIG.
Mitt liv har inte varit en dags på rosor & jag är heller inte Guds bästa barn, men jag är glad över mitt förflutna då det har stärkt mig enormt. Det har format mig till den person jag är idag.
Jag då? Fram till lekis gick jag på Östansbo skola, sedan Knutsbo skola åk 1-3, Gärdeskolan åk 4-5, Lorensberga skola åk 6-7, Kyrkskolan åk 8-9 & 9:an igen, då jag valde att gå om (kommer till det sedan). Sökte in på fordonsutbildningen på Högbergsskolan & gick där i 1,5 år. Fick lov att sluta för att jag hade så förbaskat ont i ryggen & knäna, vilket gjorde att jag inte kunde stå & meka med bilar 8 timmar / dag. Fick då gå in på IV-linjen på Stegelbackensskola & plugga individuellt. Fick klart några betyg där, men det visade sig att jag inte hade behörighet att gå kvar där, då jag skulle fylla 20 år till hösten & att jag fick lov att söka in på Komvux om jag ville fortsätta plugga. Som ni redan har förstått, så är mitt slutbetyg långt ifrån klart här, så ja hade egentligen inget val där.
I början av 2005 så bråkade jag med mina föräldrar såpass mycket att myndigheterna fick lov att ingripa. Det låter mer dramatiskt än vad det var, (eller kanske inte?). Myndigheterna placerade mig på ett akut-hem, efter en vecka höll jag på att gå i graven. Jag rymde från mötet jag hade & blev därmet direkt efterlyst. Jag & gömde mig hos en kompis mormor i en vecka, tills vi hade skrapat ihop tillräckligt med pengar för att kunna bila ut ur landet. Färgade även mitt platinablonda hår mörkbrunt för att ingen skulle känna igen mig. Jag visste då att svenska myndigheter inte hade några befogenheter utanför Sveriges gränser. Min kompis hade en pappa som bodde i Grekland, så dit for vi. Tre hela dagar med båtturer, tullar, bilåkning & autobahn så var vi äntligen i Grekland. På något sätt kunde jag pusta ut. Jag levde loppan i lite mer än tre månader. Satt på uteserveringar & fikade, när kvällen närmade sig gick man över till alkoholhaltiga drycker. Långt in på småtimmarna stängde haken & personalen satte igång efterfester med kareoke. Förutom otaliga resor in till Athen & shopping där, så såg dagarna i princip ut så. Något jag aldrig kommer glömma är dock påsken som jag firade där. Grillade ett helt lamm över öppen eld med släkten. Gick till kyrkan & ALLA tände ljus som alla tågade med sig hem. Det var så himla vackert så jag blev helt tårögd!
Jag växte så jävla mycket som person över den här resan. Jag fick lära mig att ta hand om mig själv, lära mig tvätta, diska, städa, hålla i pengar & sånt redan som 14-åring. Polisen ringde otaliga gånger & försökte luska ut vart jag befann mig någonstans, men de lyckades aldrig. Interpol letade också, men inte heller de lyckades lokalisera mig då jag bodde på svartbyggd mark. Huset hade inte ens en adress. (Kan faktiskt säga nu att jag bodde i en förort till Athen som hette Loutsa) Men i maj 2005 beslutade vi oss iallafall att åka hem. Började sakna hemlandet nå fruktansvärt. Enda kravet från hemlandets sida var ju att alla anmälningar skulle tas bort från oss & så blev det. Jag fick det bekräftat & vi vågade till slut åka hem.
Iom den här resan så missade jag en hel termin av åk 9 i skolan, så jag gick ut med ynka 40 poäng. (När jag kom hem gjorde jag 10 nationella prov på 6 dagar, skrev MVG på alla & det resulterade i att jag fick G i hela kurserna) Jag kom in på fordonslinjen, men valde iallafall att gå om nian för att få upp betygen, för min egen framtidsskull. Tänk så smart jag var redan då?
I februari 2008 fick jag jobb på Mekonomen, först & främst bara lördagar, sedan när någon var sjuk eller så. Efter ett år ungefär fick jag även schemalagda måndagar. Pengarna började rulla in & jag kunde äntligen skaffa mig ett eget boende på riktigt. (Hade tidigare bott i en lägenhet mitt på stan tillsammans med min dåvarande pojkvän, men iom att han gjorde slut, hade jag inte råd att bo kvar)
När Mekonomen bytte lönesystem i våras, så hade jag & en tjej till timanställning hos företaget. Och för att hon hade tidigare varit heltidare, hade hon förtur i kön om en halvtidsanställning & det resulterade i att jag blev av med jobbet. Efter studenten, eftersom det var slut mellan mig & min pojkvän & jag hade tre lediga veckor valde jag att sätta mig på tåget & åka & hälsa på Sandra i Sundsvall. Stannade hos henne & Kevin i två veckor. Och här kan jag säga att jag gjorde livomfattande beslut för min vardag.
Jag tog kontakt med något som heter Ungdomsrådgivningen & ställde 1000 frågor. Boende, skola, bidrag, förtur i köer. Allt. Fick hjälp av en kille som hette Jörgen & bara första mötet tog långt över en timme. Jag skrev samma dag en ansökan om att plugga på Komvux i Sundsvall till hösten. Satte upp mig i bostadsköer redan då.
Jag fick lov att åka hem en snabbis, men förstod inte vad jag hade i Ludvika att göra, så jag åkte upp till Sundsvall ännu en gång. Då fick vi erbjudande om en tvåplans sjua, vi var iväg & tittade på den & hade bara ett par timmar att bestämma oss. Jag ringde & rådfrågade med mamma & pappa & fick klartecken. Dagen efter så skrev vi kontrakt. Nu återstod bara tre långa månader innan inflytt. Jag jobbade på Mekonomen i Ludvika hela sommaren & åkte direkt upp till Sundsvall efter att jag slutat jobba. Fixade med det sista & åkte sedan hem & hämtade första flyttlasset. Jag flyttade 37 mil norrut! Hör ni - NORRUT?! Det trodde jag aldrig, för hela mitt liv, att jag skulle göra. Men så blev det & jag är så fruktansvärt nöjd med mitt beslut!
Jag har aldrig mått så bra som jag gör nu. Ingenting som tynger mig längre! Skolan rullar på i väldig fart. Här läser man kurser på en termin istället för två, så det var hårdplugg från min sida. Jag lär känna fler & fler människor för var dag som går. Här finns mer möjligheter, mer människor, mer utvägar än vad det gjorde i en småstad som knappt finns på kartan. Jag ville ta mig någonstans i livet, det var det som gjorde att jag flyttade. Ingenting annat. Jag flyttade inte från någonting - jag flyttade till någonting.
Så sent som förra veckan så fick jag jobb på Telia. Så nu i fyra veckor går jag heldagars utbildning. Livet rullar på i 300, men jag mår så jävla bra!!!
Jag som person kan nästan bara beskrivas med ett enda ord: ENVIS. Både i positiv & negativ form, men jag har min mamma framför allt att tacka för denna egenskap, annars hade jag aldrig varit där jag är idag.
Nu på senare tiden, iom flytten har bördorna på mina axlar lättat & jag kan äntligen skratta helhjärtat. Jag fnissar & bryter ut i asgarv åt minsta lilla! Jag mår så bra. Jag kan inte sluta poängtera det, för ni ska veta att jag värdesätter mitt liv så högt nu, så det går inte att beskriva. Alla dagar är inte toppen, men i det stora hela så älskar jag mitt liv just nu!
Jag pysslar mycket med film, datorer (bloggar, såklart?!) & heminredning. Shabby Chic ligger varmt om hjärtat. Skorsamlingen är inte att tala om heller. Höga klackar, kilklackar, remmar, band, nitar. Whatever. Jag är en mångsysslare & har oftast många bollar i luften. Jag lever efter att jag klarar allting själv, därav har jag lärt mig allt jag kan, på egen hand. Här är det ingen som gör någonting åt mig! Aldrig. De som känner mig bättre, de vet.
Det går aldrig att skjuta undan problemen, eller över till någon annan, så jag har många gånger fått bita i det sura äpplet & ta tag i saker. Men det har ju oftast bara kommit bra saker utav det! :)
Jag saknar självklart familjen & de nära vännerna i Dalarna, men jag vet att familjen & de riktiga vännerna alltid kommer finnas kvar oavsett om jag flyttat nästan 40 mil norrut. Att de vill stanna kvar har jag full förståelse för, men jag, som person, kan inte vara kvar i en sådan stad. Tyvärr. Jag vill röra på mig, jag vill upptäcka saker, se saker, uppleva annat än det samma gamla vanliga, dag ut & dag in. Jag kämpar tills svetten rinner, om jag så plågar mig själv & vill lägga mig ner & dö, så ger jag aldrig upp. ALDRIG.
Mitt liv har inte varit en dags på rosor & jag är heller inte Guds bästa barn, men jag är glad över mitt förflutna då det har stärkt mig enormt. Det har format mig till den person jag är idag.
Bildsamling genom åren.
Kommentarer
Postat av: Yasmine
Vad menas med allt de här dag 1 - 10?
Trackback
